”Ensamvarg”

Dag 6 av 30 dagars målarutmaning.

Denna dags tema ”Ensamvarg” som senare också fick ett tillägg från utmanaren ”… som aldrig hittat hem”, var även det en utmaning att varsamt ta hand om. Resultatet är nu visat i målning och text för utmanaren som glädjande nog godkände dem och gav sin tillåtelse för mig att lägga ut. Så här är de nu.

”En ensamvarg… Som aldrig hittat hem.

Tankarna kring vad en ensamvarg är för något tog sin början i min soffa, för att därefter med små försiktiga steg, följa med mig under morgonpromenaden. De nosade sig runt längs med stigen som för att få upp vittring och stannade till allt som oftast, lystrande till de intryck som flög förbi och som sedan fångades in och upp av mina sinnen.

När jag kom hem från promenaden, la jag upp det insamlade på bordet och tittade på det. Det var en ansenlig mängd med intryck som låg där huller om buller. Endel självklara och tydliga som om de varit med länge och utan att tveka, visste sin roll och betydelse. Andra tillsynes lite mer nyvakna och undrande, som om de vore osäkra på både sin position och plats.

Jag rörde varsamt runt bland intrycken, flyttade runt på några för att få bättre syn på andra. Vred, vände och kände. Tillslut hade jag gått igenom alla (väl medveten om att eftersläntrare kunde dyka upp) och kände mig redo att börja samtala med dem.

Den första som tog till orda var den lätt raljerande Käckheten. Käckheten sa sig vara den som vanligtvis förde Ensamvargens talan när det kom till dennes situation. Käckheten menade att den fanns till Ensamvargens förfogande som en slags livvakt, redo till försvar närhelst det behövdes. Ibland klev den in och styrde upp även när Ensamvargen talade nedlåtande om sig själv. Ett sätt kunde vara att distrahera med en bok eller två.

Osäkerheten, som kände sig träffad av det nedlåtande, flackade med blicken och förmedlade med tunn spänd röst det jobbiga med att aldrig duga eller vara tillräckligt bra.

På min fråga om vem som bestämde det, vad som var tillräckligt eller ej, tilltog flackandet, men inget mer till förklaring sades.

Tog vid gjorde däremot Sorgen som stod bredvid. Med ett djupt, tungt andetag började den berätta om när Osäkerheten föddes in i Ensamvargens liv. Det var i samma stund som Ensamvargen förlorande kontakten med sina allra första bästa vänner i livet, Självklarheten, Tilliten och Värdefullheten.

”Men varför blev det så?”, undrade jag. ”Varför förlorade de kontakten?”

En harkling från ett nytt håll håll hördes och min blick vändes ditåt. Placerad i framkant på bordet och med mycket yta runt omkring sig, satt Ensamvargens känsla av övergivenhet. Med djup basröst berättade den om ett nära nog livslångt förhållande med Ensamvargen som inletts redan innan denne var stor nog att tala med ord. Övergivenheten hade flyttat in samtidigt som Självklarheten, Tilliten och Värdefullheten flyttat ut och tillsammans med Rotlösheten, sa den sig ha spelat en mycket framträdande och avgörande roll under stor del av Ensamvargens liv. Vart än Ensamvargen flyttat (och det hade hunnit bli många flyttar under åren som gått) hade Övergivenheten och Rotlösheten följt med och från att ha varit väldigt ifrågasatta och ovälkomna till en början, hade de likt allt det som är välbekant och närvarande i livet, tillslut kommit att för Ensamvargen stå för både en slags trygghet och komplicerad vänskap. Till deras lilla gäng hade med tiden även Vilsenheten hittat och tillsammans hade de tagit sin uppgift på fullaste allvar – att få Ensamvargen att fortsätta vandra från plats till plats och vara just så ensam som han kände sig.

”Men är inte det väldigt deprimerande att kämpa för att bibehålla en sån sak?”, frågade jag med illa dold upprördhet. ”Jag menar, som vän, borde man inte hjälpa Ensamvargen istället för att stjälpa? Bidra till att hitta rätt på Självklarheten, Tilliten och Värdefullheten igen?”

”Nja…”, sa Övergivenheten. ”Utanförskap och hemlöshet är ju liksom vår grej… Vad skulle det bli av oss om vi gav upp det?”

”Det kan jag svara på.”, hördes en röst dåna bortifrån dörren. Det var Erfarenheten som (precis som jag förutspått gällande eftersläntrare) hade anlänt och det, som en skänk från ovan. Erfarenheten fortsatte, ”Bäste Övergivenheten, Ni skulle få äran att tillhöra mitt stall av empiriskt kunniga apostlar. Känna lättnaden i att lämna ert gamla destruktiva liv bakom er och lära er konsten att vägleda istället för att vilseleda och bygga bo och stadga upp istället för att skada och rasera.”

”Hm…”, sa Övergivenheten. ”Det skulle onekligen kännas skönt att få vila och slippa flytta runt ideligen… och att få uppskattning av hela mitt livs ansenliga mängd av erfarenheter är frestande… men är det inte jobbigt och svårt att låta sig förändras sådär? Vad krävs av oss om vi går med på ditt förslag?”

”Själva förändringen är egentligen inte svår alls.”, svarade Erfarenheten. ”Det svåra är att bestämma sig för att göra den…. och vad det gäller vad som krävs av er är det ingenting annat än att ni från och med nu ger Hoppet tillåtelse att få allt det utrymme det behöver för att kunna verka fritt. Det är det enda, och ja förstås att ni berättar för Ensamvargen om att Hoppet nu och för all framtid finns närvarande i hans liv.”

”Låter ju inte allt för komplicerat och omöjligt…”, sa Övergivenheten. ”Bara en fråga till, det där Hoppet, vad är det för en typ och vad är det för underverk som det är tänkt att göra?”

Erfarenheten tittade på Övergivenheten med värme och sa, ”Hoppet är framtiden och är den enda som kan visa Ensamvargen, vägen hem till den plats där Självklarheten, Tilliten och Värdefullheten bor.”

Efter det sagda, var det som att lugnets slöja föll över bordet. Alla intryck stillnade och oron som tidigare varit påtaglig, försvann.

Och jag, ja jag började att skriva ner denna smått magiska historia.”

/Åsa Jönsson Tysén