Dag 9 av 30 dagars målarutmaning.

”Livets mening trots att det allra värsta har hänt”

Denna dags tema var en utmaning som behövde tolkas varsamt. Tacksam över att utmanaren blev nöjd över resultat och godkände att jag la ut det här, så det gör jag nu.

Här kommer det. ❤️

”Livets mening trots att det allra värsta har hänt

Hur hanterar man livet när det allra värsta har hänt? När allt av ens livsuppehållande vilja och förmåga har slagits sönder och samman och det enda som ser till att man fortsätter att vara vid liv är den del av andningsfunktionen som sker automatiskt?
Hur överlever man när allt runt omkring är förtvivlat och oåterkallerligt förändrat, som efter att en förödande tornado dragit fram och selektivt valt ut just den plats man själv befunnit sig på som sitt epicentrum och skoningslöst förintat allt vad meningen med livet var och är. Vad tar man sig till, hur gör man och hur kommer man därifrån och vidare? Går det ens? Går det att hitta någon form av livets mening, när det allra värsta har hänt?

Det måste vara den absolut svåraste resa man behöver ge sig ut på under sitt liv, som man är av nöd tvungen att bege sig ut på, för att kunna överleva som levande människa.

Jag tänker att det är en resa som börjar i mörkrets allra svartaste timme, efter det att man fattat ett slags beslut om att medvetet börja andas igen och skrapat ihop sig själv, det som finns kvar av en, till en i fysiskt skick hjälpligt fungerande människa. När man har bestämt sig för och förmått sig att packa sin ryggsäck med det livsnödvändigaste och sedan under stor vånda och ångest, öppnat dörren för att lämna det liv bakom sig som man någonstans har förstått aldrig kan komma tillbaka.

Jag tänker att man där och då, till en början inte har någon plan eller vetskap om vilken väg man ska välja, utan att man bara börjar gå. Ett tungt steg framåt i taget. En fot framför den andra. Och pauser, ofta, trots att de allt som oftast inte ger någon vila. Att det är först när stegen lett en så pass långt bort att platsen där tornadon for fram inte längre ligger i ens direkta synfält och när ens ögon och uppmärksamhet fått en annan vy att fästa vid, som ens resa kan sägas ha fått en bestämd riktning. Beroende på var man befinner sig kanske man där upptäcker att det finns andra människor, eller djur, som går och står och följer vid ens sida. Som erbjuder en axel, ett öra, en hand, en omfamning, en fika eller en enträgen uppmaning från någon liten att tittas och lyssnas på.

När det sker, när man tagit sig till den platsen där man finner att man inte längre är ensam, så tänker jag att man har tagit första steget på den väg som andas liv och som leder mot någon slags mening med livet. Att man på den platsen också kan skaffa sig en kompass och terrängkarta och kanske ett fiskespö att fiska med på sin fortsatta färd. Kasta ut och veva in, eller bara stilla sitta med i avvaktan och väntan på det som måste komma innan något annat kan göras eller man har valt i vilket fortsatt riktning man ska gå.

Ett tror jag är säkert med denna plats och det är att man där har funnit sin själsliga kraft och vilja att leva igen. Att det flöde som hör livet till har väckts upp, hittat och skapat sig ny väg att ta sig fram på. Såväl inom en själv som utanför kopplat till livet man delar med andra.

För så är det ju med livet. Allt det som lever och som det finns rörelse i hittar nya sätt att ta sig fram på när det gamla tagit stopp. I naturen ser man det tydligt och klart. Rännilar efter regn, åar och bäckar som kommit till efter en översvämning. Nya växter och djurarter som inte tidigare har synts till just där dyker upp och överraskar med nytt, friskt liv.

Detsamma gäller för oss människor när vi finner oss våra nya vägar. Nytt liv och nya möjligheter visar sig. Oväntat, tacksamt och förtröstansfullt.
Och det är det tänker jag, som bär med sig…

Livets mening trots att det allra värsta har hänt.”

/Åsa Jönsson Tysén