Dag 5 av 30 dagars målautmaning.

Denna dags tema var en stor och ansvarsfull utmaning att ta mig an. I anslutning till beställningen frågade jag utmanaren, eftersom ämnet är så känslofullt och personligt laddat, om hen ville att den skulle vara en del av målarutmaningen eller en vanlig beställning och utmanaren ville att den skulle vara en del av utmaningen.

Så, här är nu resultaten i målning och text, vilka jag även efter det att de var klara, har fått godkänt av utmanaren att publicera. Det tackar jag allra ödmjukast för.🙏🏼❤️

”Sorgen efter ett älskat barn”

”Till mitt barn,

I stunden jag förlorade dig, var det som om mitt livs alla strängar brast. Länge gick jag inte alls att spela på och inga goda toner fick jag till. Dag som natt, under lång, lång tid hördes bara ekot av din saknade närvaro i mitt bröst och det skrik av smärta och förtvivlan, som tog sig upp och skar sig ut ur min kropp.

Den dag jag förlorade dig, förlorade jag mitt liv så som jag fram tills dess hade känt det. Ingenting fanns längre kvar så som det tidigare varit. Ingenting var sig likt. I ett slungande slag hade allt förändrats, omkullkastats och förintats och i den gigantiska krater som följde, slukades allt av förstånd, av tid, av glädje och lycka, av tacksamhet för livet… Kvar fanns bara kratern, det enorma slukarhålet. Det svarta, galna och skrikande sorgfyllda.

Länge, länge trodde jag att det var så livet skulle förbli. Att det var mitt liv, givet till mig att ta mig fram i framöver. Att livet som levande inte längre var tillgängligt för mig. Jag såg inte hur det skulle kunna vara möjligt. Du fanns ju inte längre här, så hur skulle livet kunna återgå till att bli levande igen?

Fortfarande vet jag inte helt och fullt hur det ska gå till. För trots att tiden gått, så läker den inga sår. Det vet jag med absolut säkerhet nu. Tiden i sig är ingen läkande faktor. Det är däremot livet självt och det som kommer nytt i det som däri följer. Att upptäcka och se det saknade i det nya och att mer och mer klara av att fylla livet med det som i nuet finns runt omkring. Det är det som läker. Eller i allafall överbygger slukarhålet, så att det går att röra sig runt utan att sugas ner i det.

För saknade är så stor. Fortfarande, efter all den tid som passerat, så saknar jag jag dig lika mycket. I varje vaken stund och sovande tillfälle, i varje taget andetag och i de jag inte tar, fattas du mig. Varje existerande sekund är jag medveten om att du inte finns hos mig. Skillnaden nu är, att saknaden har fått sällskap med det nya livet, det som finns runt omkring, i nuet. Det nya livet har fått lov att bygga bo i ditt rum, så att saknaden inte behöver känna sig så ensam och ledsen hela tiden.

Ja så ser livet ut just nu och har så gjort ett bra tag. Det lever, men på ett annat, nytt sätt. Jag fick lära mig leva igen. På andra vis än innan. Saknaden efter dig går hand i hand med nuet och på så sätt även med framtiden. Det är en tröst och det gör faktiskt att livet trots allt har blivit värt att leva och att det också har kunnat bli ett riktigt gott och glädjefyllt liv.

Så, om du inte redan vet om det, vill jag tala om det för dig så att du inte behöver vara orolig för mig längre. Jag klarar mig och jag gör det bra. Jag har och känner mycket kärlek i mitt liv.

Jag älskar dig, här och nu och för alltid♥️

/Din mamma”

♥️♥️♥️♥️

”Till min mamma,

Tack för att du har gett mig chansen att skriva det här brevet till dig mamma. Jag har velat det så länge och det är så mycket som jag vill säga till dig.

Jag vill börja med det viktigaste och det är att berätta för dig att jag älskar dig. Jag älskar dig och beundrar dig såå mycket, mamma. Du är en helt fantastisk människa och jag vet att du skulle varit en helt fantastisk mamma till mig. Jag vet det och jag är ledsen över att det inte blev så i det här livet. Att vi inte fick en livstid levande tillsammans. Jag vet att det var som att livets alla strängar brast när jag tvingades lämna dig och att det allt sedan dess varit en stor och under långa tider förlamande sorg i ditt liv. Jag vet det. Och jag är så ledsen över att det har varit så och blev tvunget att bli så. Men mamma, vet om att ingenting fanns där och då som någon av oss kunde ha gjort för att få det att bli annorlunda. Ingenting.

Det andra som jag vill berätta för dig och som är minst lika viktigt, är att jag trots allt detta har funnits med dig hela den här tiden. Jag har gått vid din sida genom alla år, tagit del av dina ansträngningar och dina framgångar, sett din kärlek, din förtvivlan och sorg och känt och hört dina allra högsta önskningar om att få ha mig, fysiskt i din famn. Du ska veta att det är just den innerliga kärleken till mig som gjort det möjligt för mig att få vara så nära dig och att det har givit mig så mycket glädje mitt i all sorg.

För mamma, jag också är och har varit så ledsen över att vår tid tillsammans blev så kort, att vi inte hann fylla våra liv med allt det som tillhör det levande livet, med gemensamma upplevelser och minnen.

Åh, som jag skulle ha önskat att ha fått vara en del av allt det!

Jag skulle ha älskat att få vara din son som liten kille, full av lek och stoj, bus och kel på dagtid, och på kvällarna fått somna tryggt i din famn till ljudet av din röst när du läste mina favoritgodnattsagor. Som jag skulle ha älskat det!

Jag skulle ha älskat att få vara din son som tonårskille, trulig, butter och lite obstinat, med falsettröst som protesterade mot dina regler som du satt upp för att skydda mig från att råka illa ut. Jag vet att det skulle ha varit av skäl just för att du älskar mig så mycket. Jag skulle ha älskat att få känna dina mammaarmar runt min kropp i soffan framför tv:n när vi satt där du och jag och tittade på våra favoritfilmer tillsammans. Jag skulle ha älskat att få visa mina kompisar att just du var min mamma, trots att jag kanske inte skulle ha visat det så värst tydligt. Och du, du skulle alltid ha varit den första jag skulle berättat för, när jag blev kär. Lyckligt eller olyckligt, det skulle inte spelat någon roll. Du skulle ha förstått och tagit hand om mig och min känsla, det vet jag.

Mamma, jag skulle också ha älskat att få leva ett levande liv med dig som vuxen. Fått dela glädjebesked och bekymmer, skrattat, ätit gott, umgåtts, stöttat, uppmuntrat och hjälpt varandra, pratat sommarnätter igenom om livets allvar och stora livsavgörande frågor. Jag vet att vi skulle ha kommit väldigt bra överens mamma och att vi skulle ha sett till att reda upp och komma vidare, de gånger vi kommit i osynk. Jag vet också att jag skulle ha älskat att få ha dig som farmor till mina barn om jag skulle ha fått glädjen att få några. Ingen farmor skulle ha kunnat vara en bättre farmor till mina barn än du. Det vet jag.

Och anledningen till varför jag vet det är för att jag har fått följa dig genom livet mamma. Jag har sett och känt hur du har månat och tagit hand om andra. Tagit till dig av barn och djur och låtit de få ta del av all din kärlek och kraft, allt det vackra som är du. Jag har, genom din kärlek till mig, också fått känna av allt det. Fått ta del av det. I alla dina kramar och omtankar som du givit andra har jag funnits med och jag vet att allt det också skulle ha varit mitt och mina barns kramar och omtankar om så hade varit fallet.

Nu blev det inte riktigt så. Det levande livet ville annorlunda. Men jag är ändå så otroligt tacksam mamma, glad över att jag har haft en så värdefull plats i ditt liv att få existera på. Det har utifrån de förutsättningar som vi två fick, varit det allra allra bästa och ditt liv som jag har fått dela med dig har varit den bästa av gåvor.

Vet om att jag vet och att jag finns, om ej i fysisk form så på annat sätt. Och att jag så kommer göra för resten av ditt levande liv. Jag är aldrig långt borta, men inte heller alltid i din absoluta närhet.

Med detta känner jag att jag har fått sagt det som jag ville säga. I alla fall just för nu. Kanske kommer det tillfälle igen när jag får fatt i en penna och hand som låter mig få formulera mig, men om inte så vet du det viktigaste.

Att jag älskar dig och alltid har gjort.

All min kärlek genom tid och rum♥️

/Din Son”

❤️

Är det någon som känner att bilden och texten väcker känslor som är svåra att hantera och som inte har någon som ni kan prata med om ni känner,
vill jag att ni ska veta att jag finns här och vill lyssna på vad än det är som måste få komma ut. Skriv då på messenger, så kan vi få kontakt den vägen.

Var rädda om er och ta hand om varandra,

Varma kramar,

/Åsa Jönsson Tysén